Gå direkt till textinnehåll

Ambulanssjukvårdaren Anette

Det bästa med mitt arbete är känslan att få hjälpa människor och vara först på plats.

Anette Klintfors är ambulanssjukvårdare på station Västerort.

- Jag vill börja med att säga att vi jobbar som ett team, ambulanssjukvårdaren och specialistsjuksköterskan. Det är bara vi två i besättningen så vi hjälps åt och stöttar varandra i alla lägen. Vi båda har lika mycket ansvar om patienterna och fordon. Ambulansen är vår arbetsplats. Så det är bådas ansvar att den sköts om och att den är i god kondition innan vi kan rulla iväg och starta vårt pass.

Vad gör man som ambulanssjukvårdare?

- Vårt arbetsområde är brett. Från att lyssna på en människas livsöde till att rädda liv. Från att lägga om små sår till att stoppa större blödningar. Vi stöttar även och hjälper de nya specialistsjuksköterskorna som börjar hos oss.

Vi börjar passet med att gå igenom bilen och ser till att inget fattas. Det gör vi gemensamt med specialistsjuksköterskorna. Vi vårdar och dokumenterar varannan patient om inte patienten är i behov av mediciner eller att det är bråttom in till sjukhuset. Då vårdar specialistsjuksköterskorna och vi ambulanssjukvårdare kör larm in.

Jag är stolt över mitt arbete och det jag gör och tycker det är lika roligt att komma till arbetet efter snart 13 år i tjänsten.
Vid större olyckor blir vi ambulanssjukvårdare sjukvårdsledare. Vi ansvarar då för att hela sjukvårdsinsatsen ska flyta på. Vi är de som har kontakt med polis och räddningstjänst och rapporterar bakåt till SOS.

Vad krävs det för kompetens i jobbet?

- Det som krävs av oss är stort ansvar och att ha goda kunskaper inom akutsjukvård. Inte bara att gå på vad ”maskinerna” visar utan kunna se med den ”kliniska blicken” att ”den här patienten mår inte bra”. Att vara flexibel och kunna ta snabba beslut kan vara avgörande för en människas tillstånd eller liv.

Vad är det bästa med jobbet? 

- Det bästa med mitt arbete är känslan att få hjälpa människor och vara först på plats. Att få se livets start och även finnas där vid livets slut. Möten med alla olika människor i olika miljöer.

Vid 12 års ålder förlorade jag min pappa i en hjärtinfarkt. Jag var inte där på plats och kunde inte rädda honom. Men nu kanske jag kan hjälpa någon annans pappa. Så den här vägen har känts självklar för mig. Jag är stolt över mitt arbete och det jag gör och tycker det är lika roligt att komma till arbetet efter snart 13 år i tjänsten.